| | | | |

Café en illustration om livet

Ett café är en illustration av livet. På ett sätt fångar det essensen av det vi människor generellt vill ha – ett socialt sammanhang. Vi vill ha en stund för återhämtning, ny energi, få lite gjort, bli sedda – och få en stund för oss själva.

Vi vill också som i mitt eget fall få arbeta, med att teckna och skissa och göra research för ett uppdrag. Jobba i min laptop. Läsa något, prata med människor – både vänner och främlingar. Jag har gjort detta sedan jag var 16 år när vi flyttat in till Söder i Stockholm. Det är ett sätt att leva, att gå till ett Café.

Stammis på Espresso House

Eftersom jag är stammis på lite olika fik runt stan – och stammisfik de har kommit och gått genom åren – så lär jag ibland känna personalen. Det blir dem och en och annan stammis som kommer ihåg mig och säger hej när jag kommer förbi: ”Where everybody knows your name”.

I den här illustrationen tecknade jag två ur personalen, på Espresso house i Globen – Michelle och Linnea. Ett av mina stamlokus. Under pandemiåren även mött ur personalen Leon, Wanda och Amanda. Och såklart Roberto stammis som mig själv. De hjälper alla till att göra detta fik till ett av stans bästa.

När jag är utomlands hittar jag snabbt ett stamfik. När jag rest ensam har de ställena blivit ett utgångspunkt. Kvarteret ”mitt” kvarter.

Under pandemins första år, 2020, kändes det under en längre tid som att det bara var Michelle som jobbade där. Hela Globen var öde, nästan nedstängt. Jag hade fikat en del på Caffee Nero i närheten till och med 10 mars, då jag tog sista kaffet på kafe på ett tag. Pandemin slog till hårt. 10 mars eller däromkring så hade Espresso house just öppnat sitt nya mycket större och ombyggda kafé. Och ingen vågade gå dit. Totalt öde. Med stängda butiker omkring. Caffee Nero i Globen kändes som en bunker med fördragna glasdörrar.

Jag tog mina promenader och passerade genom Globen shopping mall nästan varje dag. Och efter att jag klippt mig hos frisören så ringde jag hem till Mia: ”Espresso house är alltid tomt. Det är bokstavligen ingen här. Jag sätter mig en stund. Kommer hem till lunchen.”.

Espresso House Café, Globen. ”Baristorna Michelle och Linnea”. Tecknad illustration av Stefan Lindblad 2022
(Klicka på bilden för större format)

Köpte en fika och satt mig ned några timmar och jobbade. Ofta med en illustration till en tidning och serieboken Ashes jag skapade. Den grafiska romanen författaren och min vän Steven Savile och jag publicerade samma år i oktober 2020.

Det var som sagt en personal, Michelle och en och annan stackare som jag sade till Mia, som vågade sig ut bland folk, som ibland dök upp, bortsett från de som tog take away. Och det kändes lite speciellt att sitta där helt själv.

Pandemin kanske var slut inne i stan, men här i Globen och Enskede var det nästan som en lockdown. Sen när semestrarna satte igång sommaren slutet av juni/juli började livet komma tillbaka även här.

Café Select i Stockholm och Bosnienkriget

Café Select på Nybrogatan, Östermalmstorg, Tehuset i Kungsträdgården och till viss del Sundbergs konditori i Stockholm, är nog de ställen som kommit att betyda mest för mig som ung man, konstnär och kafé-människa tills jag var 25-30. Café Select i Stockholm var ett litet ställe med två små rum. Det ägdes av Ilona och Tibor från Bratislava, gamla Tjeckoslovakien. Ilona lite barsk men snäll. ”Var har du varit” ropade hon om jag inte varit på fiket på en vecka – jag bodde runt hörnet.

Efter Bosnienkriget tog det några år och sen flyttade de tillbaka till Bratislava. Under tiden mellan 1990-95 när kriget pågick läste jag om kriget i Bosnien och Kuwait varje dag i DN, Svenskan, såg på CNN när jag fick möjlighet. Men dessutom en av mina favoriter: legendariska International Herald Tribune. (som jag fick teckna en illustration till, europaredaktionen i Paris runt år 2003),

Medans jag satt och läste tidningen vid fönsterbordet kom det ibland in en ensam människa som flytt kriget. Ibland bara någon dag innan – bokstavligen. De hittade av någon anledning till just Cafe Select, kändes det som. De kunde ha varit i Sarajevo ena dagen, kom till Café Select på Nybrogatan den andra dagen. och hade potentiellt sett kunnat krigat, kämpat för överlevnad. Brutalt dessutom. Hamnat i Sverige, sittandes i Stockholm och ta en fika. Och så kände de på sig att där satt en som också flytt kriget. Tittade på varandra och pratade med varandra över en kaffe eller te som om inget hade hänt – och de kunde ha dödat varandra någon dag innan om de varit i Bosnien. Så här kunde det pågå i 3-5 år. Det kändes alltid så surrealistiskt.

Konstnär eller student på fiken

Ända sedan jag var 16 frågade människor mig om jag var student, för att jag satt där med mina skissböcker och pennor. Det blev mer vanligt en bit in på 2000 talet att se kafébesökare fika och hänga på caféer. Nu är det ingen som frågar om jag studerar längre. Men samtidigt under den tiden drömde jag om kaféer i Paris, Rom och New York. Som Ernest Hemingway, Picasso och Rauschenberg.

Ett kafé bjuder på så mycket. När jag var singel och jobbade på teatrar på kvällarna inne i Stockholms city, blev de mina förlängda studios, vardagsrum och möten med människor. Uttrycket fika loss blev ett uttryck jag om mina kompisar, som Martin Serner använde ofta.

De första kaféerna i Stockholm och Europa

Sundbergs konditori är det äldsta fiket i Stockholm som fortfarande finns. Det har trots allt funnits sedan grundaren Gustav Adolf Sundberg öppnade dörrarna 1785. Det finns fortfarande kvar på Järntorget 83 i Gamla Stan.

Det sägs i Stockholmskällan att kaffe kom till Sverige på 1600-talet och att man vet att den som först smakade på den nya drycken Kaffe hette Claes Rålamb.

Det sägs att de första ”qahveh khaneh” Coffee Houses, Kaffehusen, i mellanöstern öppnades på 1400 talet i Damaskus, dagens Syrien. Därefter i Ottomanska rikets Konstantinopel (Istanbul) under 1500 talet. Kaffet kom via Etiopien, mellanöstern och därefter till Europa och till slut till vårt Skandinavien mellan 1600 – 1700 talet.

Det första kaffehuset i Englands sägs ha öppnats 1651 av ”Jacob the jew”, en immgrant från Libanon i Oxford i ett ställe som hetter ”Angel Inn”. Där det idag finns ett kafé som heter ”The Grand Café”.

Kaffet och Coffe Houses i europa blev en sorts revolution i sig. De blev oerhört populära och fortsätter vara det och är idag en stor del av den europeiska kulturen. Och en stor del i hur vi lever våra dagliga liv. Europa är kaféer.

Kaféer där revolutioner, fred och spännande möten skapas

Det finns inget som inte diskuterats på ett fik sedan det första öppnades i Damaskus på 1400 talet. Och i våra trakter till denna dag. Föreställer mig att precis det mest banala ur ens vardag och hälsningsfras till magnifika vetenskapliga upptäckter, krig, fred och revolutioner – och fler än konstnärer, författare, illustratörer, designers, musiker, journalister och politiker. Hemmafruar, kärlekspar – och ett och annat: ”Vi har fått barn” till ”Milan har vunnit Scudetton!”.

Själv minns jag många möten, och många tankar och bilder som tecknats och tänkts och kännts. Jag minns ofta hur en ung irakier på 80-talet -runt 1985 – satte sig vid kafébordet bredvid mig, på Konserthusets kafé.

Han berättade om hur han deserterat och flytt över gränsen till häst över gränsen till Iran. En man – även han en deserterande irakisk soldat – och hans fru flydde. Mannens plånbok var kvar på regementet. Han red genom natten tillbaka. Hämtade sin plånbok och sen över till Irak igen. Som taget ur en film. Allt för att slippa strida i Saddams krig. Han flydde vidare via Europa och landade till slut i Stockholm.

Kaféer är verkligen platsen där världen och livet möts.

Stefan Lindblad
Illustratör

Similar Posts