Digitala nomader, förr kallades vi konstnärer och studenter – vi var ensamma på fiken

Satt igår på Espresso House på Birjer jarlsgatan med min kompis Sofia och fikade. Minnen om hur man fikade förr dök upp. När jag började sitta på fik, och ett och annat hotell, och jobba, då trodde folk att jag var student. Jag satt med pennor och skissblock. Sen kom 1997. Jag registrerade mitt företag, som jag jobbar med idag. Då satt jag fortfarande som en nomad – illustratör, konstnär, skrivandes och tecknades, även om jag hade en ateljé´att gå till också. 1997 började folk i gemen förstå att något som hette internet och email fanns. Reklam på internet lät som ingen framtid att satsa på – en gammal fotomodell jag kände berättade att han börjat sälja reklam på internet på sitt jobb Icon Medialab.Tyckte inte det lät som en framtid att satsa på. Rätt kul i efterhand. Jag hade just då, 1995 tror jag till och med att det var, lärt mig att datorn inte var skärmen. Men se där, det är det ju ofta idag med alla ipads.

 

 

När waynes Coffee expanderade än mer, och Espresso House exploderade på marknaden med ett cafe i varenda hörn, gata upp och ner, då plötsligt kom alla att börja sitta på fik och jobba. Jag är inte ensam längre. Och ingen frågar om jag är student. Det är en stor skillnad.



Kidsen verkar tro att sitta på fik är något deras generation uppfunnit, eller nått i den stilen. Istället har revolutioner konspirerats, spioner träffats. Författare skrivit historiska romaner och deckare eller barnböcker. Konstnärer, designers, illustratörer har suttit som alltid och skapat. Och dragit många pennstreck dansande på papper. Långt innan Moleskines varumärke köptes upp och salufördes som något genuint författare som Hemingway använt. Vilket de säkert gjort. Det fanns kanske inte så många alternativ.

Mycket har hänt tidigare i livet. Och det är roligt det som sker idag. Det är roligt att se hur annorlunda allt ter sig idag. Som om  det alltid varit så här. Där Espresso House ligger idag, på Birger Jarlsgatan i Stockholm vägg i vägg med TGI Fridays, låg ett kafé kallat Mon Cherie, eller något liknande. Jag brukade gå dit ibland. En dag tecknade jag en snabb skiss av första maj tåget som gick förbi.

Idag kallas man digital nomad, helt okey. Och en del paketerar om det man alltid gjort – teckna ute – och kallar det för “Urban Sketching”. Som om det var en ny företeelse. Vilket känns rätt påklistrat, men, hey, okey, kör för det. “It´s all make belive!”

Som en gång Romerske kejsaren Marcus Aurelius sade i sina Meditations:  “Time is a sort of river of passing events, and strong is its current; no sooner is a thing brought to sight than it is swept by and another takes its place, and this too will be swept away”. Bok II, (kapitel?) IV, 43″

 

Stefan Lindblad
Illustratör, grafisk designer, konstnär

Similar Posts