Italienska fotbollsWM 1990

Skrev och tackade idag en svensk journalist som skriver om fotboll i italien, i den svenska tidningens sportbilaga, och tackade för hennes krönika som väckte så många roliga minnen från när jag åkte till italien under fotbolls WM 1990.

Jag var 24. Hade precis muckat från Arlandas räddningstjänst, brandstation. Tog mig direkt med muckapengar ned till Italien med tågluffarbiljett. Frågade en Italienska som var konduktör på tåget ned till italien från Österike/Schweiz:

– Går detta tåg till Milano/Genoa?”
– “Si” ”
– “Du lovar!?”
– “Ja gå på nu. basta, Vai!”.

Jag vaknade upp i Rimini kl. 08:00 på morgonen.
Och missade matchen Sverige/Brasilien

Men resan var underbar. Träffade härliga människor. Åkte själv. Jag träffade på resan en svensk och två brasilianare som också skulle se matchen. Inga hade köpt biljett men vi trodde stenhårt på att vi alla skulle komma in. Vi hade kul och snckade tills vi alla bara somnade. När vi vaknade 8 på morgonen i Rimini såg vi hur tågvagnen vi åkt i, var helt trashad av tyska supportrar. De hade låtit oss i vår kupé sova i fred, men utanför – kaos.

Den trashade vagnen var inte kul alls, men resan att tågluffa genom europa som var fotbollstokigt men överlag bara glada. Med tyskar som åkte ut och in fram och tillbaka till italien för att se sitt lag spela. Amerikaner med gråa hår som med barns plirande uppspelta ögon tyckte sig äntligen hittat “hem” där alla visste vad fotboll var.

Jag är ingen som springer på arenor och ser matcher, det kan jag inte säga, men jag uppskattar bra spel och bra spelare som är konstnärer på plan och får en att drömma bort och bara känna “wow, såg du! vilken passning, vilken dragining vilket MÅÅÅL?!” – så som det är när Zlatan spelar.

Bilden är från Milanos centralstation. 1990 när jag slutligen anlände Milano och missat matchen, kanske matchen spelades i Genoa, var fylld av all världens flaggor som viftades glädjefyllt. Det var ett hav av glädje. Fotbollswm för svensk räkning är nog det wm alla svenskar då ville glömma. Men min resa i italien och Europa var underbar. Det var även en tid då muren och warsawapakten rasade samman, då kommunismen som styrdes med järnhand från Moskva och de östeuropeiska länderna. Det var en tid av hopp. En känsla av frihet. Och jag åkte genom väst-europa och träffade och pratade men människor från alla möjliga hörn. De jag mötte och jag själv kände hoppet. En tro på något nytt. Jag förstod att det jag inte trodde skulle hända just hade hänt och fortsatte hända.

Sen när allt hopp fanns där kom kriget 1990:s Irak – Kuwait kriget och jugoslaviens sönderfall och femåriga krig. Sveriges ekonomi rasade samman med 500% ränta över en natt och ja… det var mycket som hände. Nått år innan hade jag sagt till kompisar att “fan, inget av historisk dignitet händer när vår generation kommit. Allt är så…”

Stefan Lindblad
Illustratör, konstnär & grafisk form