Jarl Ingvarsson och Jessica Kempe – inget nytt under solen
I mitten/slutet av 80-talet i en expressenartikel ubrast journalisten ungefär “Aha, jag förstår plötsligt vad Lars O. Ericsson skrivit”. Nånting i den stilen. Det var så under mitten/slutet av 80-talet, början på 90talet på svenska kultursidor, att det skrevs milsvida artiklar om konst av konstrecensent eliten, men inget som någon riktigt fattade ett jota av. De skrev helt enkelt för sina högst egna egon och sina kollegor och galleristvärlden, alla klädda i svart, precis som modevärlden. Tidningssidorna var deras domän och de såg sig säkert som rockstjärnor. Det var ett tag som mycket ung, spännande och upplyftande att läsa de där artiklarna. Få bli uppslukad av texterna och ögonblicket. Men fortfarande som ung, förstod jag snabbt att det mest var skit och pankaka allting. Det var så mycket mer uppfriskande att läsa om konsten i New York och den som kom från Spanien just då i internationella tidningar.
Det är inget fel i Jarl Ingvarssons måleri på Liljevalchs i Stockholm. Jag har heller inget problem med att han fått utställningen i form av beställning av Liljevalchs. Detta tycker dock Jessica Kempe på Dagens Nyheters kultursidor är ett problem. Nu är ju beställningsverk inom konsten inte direkt något nytt. Det har ju pågott sen grottmålningarnas tid. Konstnärer och etablissemanget har alltid levt i en sorts symbios. Det är ett nödvändigt ont om man så vill. Och skälen är flera.
Jag har inget emot Jarl Ingvarssons måleri på liljevacls. Dock är det inget direkt nytt måleri, därmed inte sämre för det. Det som är bra är bra punkt slut.
På 80talet fick en svensk konstnär en jäkla massa uppmärksamhet i sagda expressen för att han fått ut att han kunde måla en hel utställning på en vecka, och målningarna på ett galleri i Gamla Stan var våta och doftade olja, och gav färgfläckar på kläderna hos besökarna. Att måla målningar på en vecka är inte heller så förbaskat svårt, så länge man vet vad man ska måla, är fokuserad och inte blir störd i sitt arbete. Det kan bli bra som dålig kvalité. Men det som störde mig då var att konstnären jag brukade träffa på under det året i gamla stan, när jag hängde omkring på kafeerna och tecknade febrilt i mina skissblock, gick ut från en restaurang och tog in mig till sina “vänner” vid bordet och ville presentera mig som ytterligare en egotrippad konstnär. Något jag verkligen inte var, och inget jag ville bli kallad för. Och jag var inte intresserad att bli någons “joker”. Dock var jag jäkligt fokuserad på att måla och teckna, ställa ut, skapa och försöka bli så bra som jag någonsin kunde, och inte ta skit från någon belackare eller egotrippad medelålders konstnär som fått sina 15 minuter kändisskap i expressen. Jag blev störd av att han ville på något sätt spegla sig via mig inför sina “vänner” på restaurangen medans han höll hov, jag gick lika snabbt som han drog in mig. Jag gick på utställningens vernissage och sen såg jag inte honom så mycket mer. Han var inte otrevlig, bara självupptagen.
Jessica Kempes artikel, jag känner henne inte och Jessica är säkert trevlig, men det är inget nytt som kom fram i den artikeln heller. Läs själva här http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/jarl-ingvarsson-malarnas-malare-pa-liljevalchs-stockholm
Ha en trevlig dag, det ska jag ha. Jag ska ta en fika på ett kafé, teckna, tänka och förbereda mig inför en internationell publik, där jag kommer tala om illustration etcetera. Men jag är under kontrakt och kan inget säga förrens den 30 april. Det är i alla fall något som kommer pågå under en tid. Det ska bli kul! Och DN kommer troligtvis inte skriva ett skit om det
Stefan Lindblad
Illustratör och konstnär