Svensk kulturpolitik ett andefattigt intet?

Vi betalar för sporten, sporten, sporten och kan du inte betala för resten i samhället dra något gammalt över dig för there is no such thing as a free lunch.

Ungefär så är synen på Svensk kulturpolitik. Vare sig det är röd, grön eller blå politik i det här landet. Varför kan man fråga sig. Det som ändå var positivt var att den tidigare röd/gröna regeringen gav oss fri entré till statliga muséer. Något som visade sig vara en publik succé. vår nuvarande blå regering valde att omedelbart ta bort denna frihet. Att se gratis sånt vi egentligen alla betalat skatt för. Allting kostar att underhålla självfallet, det går ju inte att bara köpa en bil och aldrig betala för ny bensin och underhåll, men betalaning kan ske på fler sätt än ett inte sant.

Jag kommer ihåg min första resa till USA 1988. På flyget med Tower Air satt Dan Hylander, jag kommer ihåg det väl för nör när jag dessutom körde en bil och blockerade trafiken utanför UD och Sagerska palatset runt det årtalet satt Dan Hylander och muttrade över blockeringen i första bilen, sån minnen man aldrig glömmer 🙂
Skämt åsido, resan till New York som det gällde då öppnade upp mina ögon för landet där borta. Innan hade mina kollegor på arbetet som många andra beklagat sig över ”kulturimperialismen” och ”att det där landet det har fán ingen kultur”. De var självfallet förblindade kollegor men det var på ett sätt inställningen i samhället. Bland det första jag gjorde var att gå till Metropolitan Museum på femte avenyn. Väl vid entrén frågade kvinnan i kassan om jag ville betala för entrén. Det visade sig att det var ett fritt val att betala eller ej. Som turist och gäst i landet betalade jag entrén. Idag såg jag på deras hemsida att de rekomenderar att en vuxen betalar 20 dollar, ca 150 kronor i entréavgift. Lyssna till ordet: rekomenderar. Det innebär att de som är mindre bemedlade kan gå in gratis. Det förväntas att man betalar för sig men inställningen är helt annorlunda och tänk på att de får inte statliga stöd som i Sverige samt att det bor fler människor i New York än i hela Sverige så kundunderlaget är så mycket större. Det skulle aldrig fungera i Sverige och Stockholm. Synsättet och öppenheten är annorlunda. Kanske det är den filantropisk sidan i deras samhälle som vi inte har i Sverige på samma sätt. De lever på bidrag och entréavgift, men främst bidrag, dock inte som i Sverige.
För att ha ett museum av exempelvis Moderna Museet och Nationalmusem kaliber måste pengar komma någonstans ifrån, och Sverige utan statliga bidrag skulle de behöva stängas eller göras om till minimala samlingar som få skulle gå för att se på.

Det som är styrkan i det Svenska samhället och det som får samhället att hålla hög svansföring är just att det stora antalet betalar gemensamt i detta fall genom skattemedel, men om dessutom tar ut en entréavgift kommer det som nu visats både före och efter den fria entrén att besöksantalet gått ned till ett minimum – igen. Detta innebär också att den merförsäljning som kunde byggas upp för museumen har förminskats återigen.

Jag som konstnär har av förklarliga skäl ett specialintresse i konst & andra museum. Jag är helt enkelt kulturintresserad. Intresset för konst och kultur väcktes tidigt hos mig, redan i tonåren. Jag spelade rugby, fotboll och var allmänt idrottsintresserad men även intresserad av konst, klassisk musik, opera, arkeologi, historia, science fiction och universum för att nämna några. När jag var 17 och hade flyttat in till Stockholm från förorten Norsborg via staden Södertälje var ett av mina allra första möten jag tog mig att gå till Nationalmuseum och Moderna. Jag betalade och lärde mig att vissa dagar var gratis inträde. Jag gick när det var gratis när jag kunde. Modernas trädgårds café satt jag i flera sommrar så att jag kunde vara nära konsten.

Svensk kultupolitik är en fråga om inställningen till kultur i allmänhet och solidaritet.
Om vi tittar på små städer som inte har ett kulturliv ser vi snabbt att det inte finns något annat att göra än att jobba. I de fall det finns jobb. Om det inte finns jobb, kultur och nöjen och för den delen bra kaféer så flyttar människor oftast ut och sällan fllyttas det in. Småstaden dör helt enkelt. Det räcker inte med att exempelvis Volvo sätter upp en bilfabrik i stan. Det måste finnas något annat. Häri ligger det andefattiga i svensk kulturpolitik – den tas inte på allvar. Den ses inte som en så viktig del i samhället att så många som möjligt ska möjlighet att uppleva och ta del av den. Det är som om bara en liten ekonomisk elit ska få möjlighet att utvecklas som människor.

En sund svensk kulturpolitik inser hur viktig kulturen är för att utveklingen av samhället som helhet. Jag hade ett kulturellt intresse, en nyfikenhet men om jag inte fått möjlighet att se någonting annat än det vardagliga skola, äta och arbete så skulle mitt liv ha begränsats.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=547&a=620464

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=574&a=620505