Signera eller INTE signera

Runt 1988 upplevde jag att min signatur inte fick plats på duken. Jag tyckte det var svårt att finna en bra plats för signaturen. Det nedre högra hörnet blev för trångt med en signatur. Så jag satte den i ett annat hörn, men upplevde ett liknande dilemma. Sen upptäckta jag att min signatur visst fick plats, och att den inte alls var i vägen. Men tanken hade i alla fall slagit mig.

Nu fick jag veta att Chelsea gallerister för ett antal år sen, runt 2003 kanske det var, började med att försöka påverka sina konstnärer de ställde ut till att INTE signera på fronten, framsidan, av konstverket. För att det inte kändes ”seriöst”. Mark Kostabi hade helt rätt när han skrev i sin kolumn att det är prentantiöst humbug och tjaffs från en gallerist sida. Och som han så riktigt skrev: Picasso, Rembrandt, och alla andra nutida konstnärer har skrivit sina signaturer på fronten av konstverket. Sen fick helt plötsligt gallerister för sig tydligen att signaturen på framsidan inte var seriös. Hm det finns så mycket strunt att egentligen borde jag som Kostabi skrev inte ens nämna det här, just för att det är så urdumt, men det slår mig att mina tidigare gallerister försökt påverka mitt skapande. Subtilt försökt.

Att ta emot goda råd, att ha ett samtal med sin gallerist är helt okey, men i slutänden är det en själv som står där, och om visionen är att skapa sitt konstverk och framställa det på ett speciellt sätt så ska det komma från konstnären som skapat verket utifrån sina referenser och inte vad galleristen fått för sig.

Det är därför som den här texten från mig handlar om att konstnären måste stå för sitt konstverk. Och sen är det upp till galleristen att gilla läget eller inte. Det vill säga skriv dit din signatur.

Hoppas det här tjaffset om signaturen inte kommit till sverige.

Stefan Lindblad
Illustratör & konstnär