Kary H Lasch – fotografiska sade nej till samling?

 

Kary H. Lasch i sin fotostudio

 

1988 var det en Picasso utställning på Moderna Museét på Skeppsholmen i Stockholm. I de gamla lokalerna visade man samtidigt fotografier på Picasso i den fotografiska avdelningen, det som då kallades för Fotografiska Museét.  På den tiden några rum på Moderna Museet.

Tillsammans med alla Picassos målningar visades det fotografier av internationellt kända fotografer som fotat Picasso, men inga foton tagna av Kary H. Lasch. (Prag 1914 – 1993 Stockholm). Jag hade kommit hem från en resa till New York City i två veckor. När jag landat på Arlanda, flög jag direkt ned till Österlen, Skåne med inriksflyg. Sedan snabbt tillbaka hem till Stockholm via Arlanda. På inrikesflyget på väg upp till Stockholm veckan innan vernissagen på Moderna Museet, där jag fått jobb i bokhandeln, hade jag på planet läst ett reportage om Kary H. Lasch. Ett riktigt inspirerande reportage om en fotograf, Kary, och om hur han bland annat var känd som en av de som kommit att fotografera Picasso. Kary var känd för mer än så, men dwt fanns en poäng i att han känze Picasso. Det var därför de gjorde reportaget.

I tidningen stod det att Kary H. Lasch kände Picasso och tog många bilder av just Picasso. Direkt efter hemkomsten från New York arbetade jag på Moderna Museét under utställningen (1988) och det var på vernissagedagen jag och Kary stötte ihop för första gången. Vi kom att bli vänner. Hans bilder på Picasso var otroligt nog inte med under utställningen. vilket var minst sagt märkligt.

Hur kunde de missa detta, att det i Sverige fanns en fotograf som fotograferat och kände Picasso. För det var ju ingen hemlighet direkt. Och Kary var ingen okänd fotograf i den tidens Sverige. Definitivt inte bland generationerna som var äldre än mig.

Karys och mitt första möte kom till då jag såg Kary tillsammans med en yngre fotograf, gå runt med kamera i uställningslokalerna. Jag sade att de inte fick fotografera. Och utan att känna igen honom från artikeln jag läst bara en vecka eller så innan, svarade han: ”Inga problem, jag är pressfotograf”. Okey svarade jag. Och de gick upp på en övervåning i första salen, i entrén.

Senare gick jag gå på lunch och ville åtminstone för en dag sitta och känna den där speciella känslan av alla människor, besökare, innan jag skulle tröttna på allt vimmel och trängsel.

Jag stod med lunchbrickan i Modernas restaurang. Tittade ut över det otroliga folkvimmlet. Jag såg endast en plats ledig, och trot eller ej, men platsen var precis bredvid Kary Lasch. Jag tänkte inte så mycket på det just då, och fortfarande kände jag inte igenom honom. Kary däremot kände genast igen mig som den unge mannen som sagt till om kameraförbudet. Han ville visa mig sitt presskort: ”Det är okey, jag tror dig” sade jag med ett leende.” Tack sade Kary: ”Jag vill i alla fall visa dig mitt presskort och vara lite ordentlig”, och förde fram sitt presskort till mig. Där satt jag till höger om honom. Ttittade på kortet, tog upp det och utbrast:

”Kary Lasch?!”

”Ja det är jag”

”Wow, jag trodde du var död”

Kary skrattade. Det blev tyst runt bordet, men Kary bara skrattade och sen gjorde resten av sällskapet detsamma. Han frågade mig lite senare, medans vi alla åt, vad jag gjorde när jag inte arbetade på Museet. Jag svarade att jag var ung konstnär och målade och tecknade. (Kary kom att  gilla mina teckningar, vilket han sade flera gånger genom åren). Jag berättade att jag gillade serier och illustrationer, men vid den tidpunkten hade jag inte blivit illustratör på riktigt utan mest gjort lite smågrejer för små projekt. Kary bjöd mig att besöka hans atelje. Därefter bad han de två tjejerna som satt med vid lunchbordet att göra detsamma. Åsa hette den ena av dem. Det var ett inspirerande möte för min del, och vi kom att umgås som vänner de sista fem åren i Karys liv. Han fotograferade mina oljemålningar vid några tillfällen då jag behövde referensfotografier. Och jag fotograferade Kary när han kom till min konstutställning 1991. Det fotografiet av Kary är fortfarande ett starkt minne.

Det här fotot på Sophia Loren är troligtvis i hennes tågkupe, när Kary fått tågkonduktören att titta åt andra hållet, och väckt Sophia Loren.

 

Året innan Kary Lasch gick bort i cancer började han för första gången tala med mig om att han började bli äldre, och att han trots allt fått en hel del gjort i livet. Att han började närma sig 80 års åldern. Han visste att han hade cancer.

Under den här tiden planerade han en bok med Jan Lundgren med Karys fotografier. De möttes och valde ur bilder för boken bland annat. Samtidigt hade han börjat planerat skänka bort sitt fotoarkiv, ett stort arkiv. Det var när vi antingen var i hans studio, eller om vi hade gått ned på pizzerian på Skeppargatan och tagit en pizza. Kary tog en Margeritha med lök. Han berättade att Fotografiska Museét (Moderna museet idag) tackat nej till hela arkivet. Han var ställd, och jag med. Jag frågade mig alltid vem idioten var som hade tackat nej. Det blev till slut Pressen bild som fick hela arkivet. Sorgligt. Och en mindre skandal i det tysta att en trots allt så viktigt fotograf i Sverige, inte betydde mer än så. Nu nästintill bortglömd som fotograf, trots att hans bilder fortfarande kan ses i media. Men ofta utan att hans namn som byline som den som tagit bilden.

Ibland undrar jag över vad som skedde med allt hans material i hans sköna studio på Skeppargatan i Stockholm. Ateljén som hade den största samling av tofflor för besökare jag sett!

 

 

 

 

 

 

 

Grönsöö hade tidigare en utställning med hans fotografier, Galleri Kontrast likaså. Klicka här för Grönsöö utställningen: Grönsöö

Har ni inte redan sett hans bilder, kolla då efter hans bilder. Två böcker har givits ut. Slutsålt på förlaget tror jag, finns säkert på antikvariat.

Stefan Lindblad
Illustratör & konstnär
Vän med Kary under hans sista 5 år.

10 Responses

  • Jag har också alltid undrat vad som hände med Kary Laschs bilder och hans fantastiska atelje som jag besökte honom i på 1980-talet…
    Han tog ett par bilder på mig som jag aldrig sett…
    Hälsningar Erica Heimler

  • Jag träffade Kary på Danderydssjukhus i slutet på 70talet och vi blev goda vänner.
    Jag och min familj besökte honom på hans atelje på skeppargatan där han fotograferade oss alla många gånger,bilderna har jag kvar än idag, lika så all korresspondans mellan oss.
    Sorgligt att all utrustning och alla tusentals diabilder är borta,vad tog de vägen?
    Det hade varit en dröm om man hade inrättat ett speciell museum enbart för KARY H LASCH!!!!
    Hälsningar Hajo Schmidt uppsala
    28.August, 2011

  • Hej!

    Kary berättade för mig att Fotografiska museet innan han gick bort, efter den stora Picassoutställningen, tackade nej när han erbjöd dem sitt arkiv av bilder.

    När de tackade nej gav han arkivet till Pressens bild, som jag kommer ihåg det. Författaren av de två bildböcker som gjordes med Karys bilder, Jan Lundgren, tror jag kan veta.

    Första boken var Kary involverad i som jag minns det, men bok nummer två tror jag han hade gått bort. Vet inte säkert.

    Personligen tycker jag att Kary och Jan inte tog med det bästa i böckerna. Fortfarande bra böcker, men det fanns så mycket mer att ta med, av det jag hann se från Karys arkiv.

    Kul med andra som kände Kary som hittar min text om kary här på bloggen. En hel del sökningar varje månad görs på Karys namn och hittar till den här texten, via Google osv.

    Kary tog bilder på mig också, då oftast framför mina tavlor som han fotograferade, diabilder. Sen tog jag en egen bild av honom när han kom till min konstutställning på Galleri Studio 5 på södermalm.

  • Jag undrar själv vad som hände med hela studion på Skeppargatan 4. Idag är det säkert nån flådig vindsvåning eller nått kontor.

    Instämmer, ett museum eller åtminståne en sektion på fotografiska skulle inte skada.

  • Min far och Kary var goda vänner och umgicks rätt flitigt på 50- och 60-talen. De hade träffats via Teddy Aarni, som var en legendarisk fotograf i Eskilstuna på den tiden. Vid något tillfälle hade min far övernattat hos Kary, och fann när han efter hemkomst packade upp, en skitig behå nertryckt i sin necessär. Men hämnden blev ljuv. Någon tid senare när de åter träffades, passade min far på att preparera Karys vita handskar som han alltid använde vid kändisbröllop och liknande, med fingeravtryckspulver (min far var polis och brottsplatsutredare, så han hade god kunskap om dylikt pulvers egenskaper). Många år senare när de åter träffades, berättade Kary att det tagit mycket lång tid och många förstörda fotouppdrag innan han hade förstått att det var de vita handskarna som var källan till den efterhängsna blåfärgningen av allting han tog i.

    • Haha, ja det var ett skämt allt 😉
      Tack för att du bidrar med din historia, och roligt med andra som också på ett eller annat sätt haft kontakt med Kary. Tack!

  • Hej Stefan, jag kände Kary de senaste 15 åren i hans liv. Hans studio upplöstes i en sorgsen privatauktion och resten av alla fina saker hamnade i en container till soptippen.
    Otroligt att flera inte bara MM sade nej till hans samling bilder och objekt. Det fanns tavlor och saker som var värdefulla, tex, en liten Jirlov, som gick för 45000 på Buckan. Jag vet att han hade 3 bilder av Edvard Weston, förmodligen i sopporna. Men Pressens Bild har ett kassavalv för bilder med tempererad zon och kodade dörrar, bästa tänkbara miljön för ett bild arkiv.
    Med vänlig hälsning,
    Michel

    • Hej Michel, Så sorgligt att höra – soptipp! Av olika skäl missade jag Karys begravning. Och jag hade ingen kontakt med hans gamla vänner. Jag pratade med Kary en månad innan han gick bort. Och ända sedan dess har jag undrat vad som hände. Att höra att ännu fler sagt nej är otroligt. Till mig sade Kary med förvåning och med lite ledsamhet att Fotografiska museet sagt nej. Jag var chockad och förbannad. Då var jag mycket yngre och ingen på Fotografiska skulle lyssnat på mig. Om du med MM menar att även Moderna Museet skulle sagt nej, det är otroligt. Pressens Bild för hans fotoarkiv låter mer betryggande, men att övriga skt nej. Jag fattar det inte. Sorgligt och fullständigt historielöst från ansvariga som sade nej. Tack Michel för att du berättade mer om vad som hände. Tack!

      Ps. Jirlov och Edward Westen http://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Weston Otroligt. Han hade bland annat en större bok som Picasso signerat ”Till min vän …Kary” eller något sånt som det stod i boken. Tofflorna visst det var bara tofflor, men alla tofflor han hade till besökare i hans studio 🙂 Rörande och sorgligt.

  • Jag köpte för nån månad sen en bok av en kvinna jag har lärt känna. Boken handlar om hennes tid med Kary Lasch, bilder och minnen, då de reste runt tillsammans i hela världen och hon fotograferades som ”Laschflickan”. Många roliga anekdoter!
    ”Mitt jorden-runt-äventyr med Kary Lasch”, av Birgitta Lindberg (då Johansson).

Kommentera gärna! - Comment, yes!